USA omdefinierar regimskifte i Iran efter Khameneis död

Vita huset skickar motsägelsefulla signaler

President Donald Trump och hans närmaste medarbetare har under veckan gjort motstridiga uttalanden om huruvida USA och Israel lyckats förändra den iranska staten genom militärt våld. Trump talar om en "ny och mer rimlig" iransk regim, och försvarsminister Pete Hegseth sa vid en presskonferens på tisdagen att "den här nya regimen, eftersom regimskifte har skett, borde vara klokare än den förra."

– Presidentens uttalanden den här veckan, där han hävdar att ett avlägsnande av ledarskapet är detsamma som regimskifte, kan tolkas som ett försök att omdefiniera begreppet så att han kan hävda att krigets ursprungliga mål har uppnåtts, skriver New York Times utrikeskorrespondent Edward Wong i en analys.

Retoriken från Washington speglar en administration som söker definiera vad segern innebär, utan att det ännu är klart vad som faktiskt händer i Teheran.

Maktvakuum hotar trots snabb utnämning

Den iranska eliten agerade snabbt efter Khameneis bortgång. Drygt en vecka efter hans död utsåg Expertförsamlingen, det klerikala organ som ansvarar för att utse högste ledare, Khameneis son Mojtaba till efterträdare. Han har dock inte synts till offentligt sedan utnämningen och uppges ha skadats i den attack som dödade hans far.

Enligt analytikern Afshon Ostovar, skrivande i Foreign Affairs, utesluter den snabba utnämningen inte ett maktvakuum. Flera aktörer står redo att ta över, och de starkast positionerade är kopplade till Irans revolutionsgarde, IRGC.

– Om de befäster makten kommer Teheran att fortsätta vara reflexmässigt antagonistiskt gentemot Israel, USA och prodemokratiska krafter inom landet, skriver Ostovar.

Revolutionsgardet är Irans starkaste väpnade aktör och har resurser att tvinga fram sin vilja mot befolkningen. Dess ledare är i huvudsak hårdföra och har länge förlitat sig på konflikt, både med externa fiender och interna oppositionella.

Ostovar lyfter dock fram att gardets politik tydligt har misslyckats med att skydda landet, och att reformister inom systemet, däribland nuvarande tjänstemän och tidigare presidenter, kan komma att forma en mer förhandlingsbenägen kurs. Om reformisterna lyckas ta inflytande kan regimen tänkas byta kärnvapenprogram och regional aggression mot ekonomiska lättnader.

Hur maktkampen i Teheran slutar avgör inte bara Irans inre framtid, utan också förutsättningarna för eventuella förhandlingar med Washington och Tel Aviv.