Trumps oljestrategi gör USA mäktigare men riskerar att driva bort allierade

Oljan som geopolitiskt vapen

Trump har nu utvidgat sin omstöpning av USA:s globala roll till att även gälla energisektorn. Enligt Wall Street Journals chefskommentator Greg Ip ser USA sig inte längre som en stabiliserande kraft på världsmarknaden, utan använder oljan aktivt för att maximera sitt eget inflytande.

Skiftet är markant. Tidigare byggde USA:s energidiplomati på förutsägbarhet och pålitliga leveranser, något som bland annat fick Europa att ersätta rysk naturgas med amerikansk efter Rysslands invasion av Ukraina.

– Om den relationen politiseras kommer de att söka alternativ, skriver Ip i Wall Street Journal.

Det är en varning som pekar mot en central spänning i Trumps strategi: ökad kontroll över oljan ger inte automatiskt ökad geopolitisk nytta, om köparna väljer andra leverantörer.

Gulfstaterna vänder sig mot Kina

Trumps agerande på den geopolitiska scenen skapar oro även utanför energisektorn. Bloombergs kolumnist Andreas Kluth skriver att USA:s allierade bland gulfstaterna inte längre litar på amerikanska säkerhetsgarantier och nu aktivt söker stärkta band med Kina och andra stormakter.

Bakgrunden är vad Kluth beskriver som ett strategiskt nederlag för Trump gentemot Iran, ett nederlag som presidenten enligt Kluth inte är beredd att erkänna öppet. Gulfstaternas omvändning är ett direkt svar på den upplevda amerikanska svagheten och opålitligheten.

Europeiska allierade som valde att hålla sig utanför konflikten med Iran fruktar samtidigt att en frustrerad Trump ska dra USA ur Nato. Det sätter ytterligare press på transatlantiska relationer som redan är ansträngda av handelstullarna.

Trots att Trump signalerar att han är redo att avsluta konflikten med Iran kan motparten försvåra en uppgörelse. Kluth noterar att Trump, som gärna utropar segrar, verkar vara medveten om det politiska dilemmat det innebär att avsluta något utan att kunna kalla det en vinst.

Den sammantagna bilden som träder fram i analyserna är ett USA som visserligen stärker sin kontroll över strategiska resurser, men som samtidigt eroderar det nätverk av allianser och förtroenden som under decennier gett landet sitt globala inflytande.