Gränsen mellan diagnos och normalt lidande är flytande, visar psykiatridebatt

Diagnoserna blir fler, men kritiken växer

Antalet psykiatriska diagnoser har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det amerikanska diagnosmanualen DSM, som används som referens även i Sverige, innehåller i dag över 300 olika diagnoser, jämfört med knappt 100 när den första versionen gavs ut på 1950-talet.

Kritiker menar att gränserna för vad som räknas som sjukdom har vidgats för långt. Sorg, blyghet och koncentrationssvårigheter, tillstånd som tidigare betraktades som en del av det normala livet, riskerar i dag att medicinskt förklaras och behandlas med läkemedel.

– Vi har en tendens att patologisera normalt mänskligt lidande, vilket kan göra mer skada än nytta för den enskilde individen, säger en företrädare inom psykiatriforskningen.

Var går den kliniska gränsen?

Kärnan i problematiken är att psykiatriska diagnoser saknar biologiska markörer, till skillnad från många fysiska sjukdomar. Det finns inget blodprov eller röntgen som bekräftar en depression eller ett ångestsyndrom. Bedömningen bygger i stället på symtom, deras varaktighet och i vilken grad de påverkar personens funktionsförmåga i vardagen.

Det innebär att samma symtom kan leda till helt olika utfall beroende på vilken läkare patienten möter, vilket skapar en ojämlik vård. Forskning visar att diagnostisk praxis varierar betydligt mellan olika regioner och kliniker i Sverige.

En central fråga är också om en diagnos alltid hjälper. För vissa patienter ger diagnosen ett namn på lidandet och öppnar dörren till rätt stöd och behandling. För andra kan den bli en begränsande etikett som påverkar självbilden och omgivningens förväntningar negativt.

Risken med både över- och underdiagnostik

Debatten handlar inte bara om överdiagnostik. Underdiagnostik är ett minst lika stort problem, särskilt för grupper vars symtom historiskt har misstolkats eller ignorerats, bland annat kvinnor med adhd och personer med autism som inte passar in i de klassiska beskrivningarna.

Balansen är svår. En för snäv definition av psykisk sjukdom riskerar att lämna människor utan hjälp. En för bred definition riskerar att medicalisera livet självt och öka trycket på ett redan hårt belastat psykiatriskt system.

Inom svensk psykiatri pågår arbetet med att ta fram mer individanpassade bedömningsverktyg som bättre fångar helheten i en persons situation, snarare än att enbart räkna symtom. Hur den gränsdragningen slutligen görs får direkta konsekvenser för hundratusentals människor som varje år söker hjälp inom psykiatrin.