Lena Dunhams "Famesick" splittrar svenska kritiker

"Famesick" släpptes på engelska den 14 april och kretsar kring vad som hände när Dunham som 23-åring fick jobbet som regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare i HBO-serien "Girls". Boken berör hennes eskalerande endometrios, kronisk smärta och ett tilltagande beroende av smärtstillande och lugnande mediciner under seriens sex säsonger.

Aftonbladet ser en värdig comeback

Aftonbladets Jack Hildén är den mest välvillige av de tre svenska kritikerna. Han lyfter fram att "Girls" snart firar tio år sedan sista avsnittet och att serien börjat bli tillräckligt avlägsen för att analyseras på allvar.

– Länge framstod det som att "Girls" var det enda av riktigt hög kvalitet hon hade i sig, skriver Hildén, som ändå menar att "Famesick" är en värdig comeback och hyllar Dunham för berättelserna om det svårskildrade 2010-talet.

Han beskriver hur Dunham låter sin kropp vara kärlet för allt, hur berömmelsen härbärgeras i den och hur den sedan bryts ner av densamma, bland annat genom tittarnas åsikter om hennes utseende och motstridiga krav från produktionshåll.

DN undrar varför Dunham söker rampljuset

Dagens Nyheters Saga Cavallin är betydligt mer skeptisk. Hon konstaterar att Dunham redan 2014 gav ut sina memoarer, "Not that kind of girl", och att "Famesick" för den som följt Dunham på sociala medier och läst hennes essäer i amerikanska tidskrifter inte erbjuder några egentliga nyheter.

Cavallin beskriver boken som ett planlöst famlande och ställer den centrala frågan: varför söker Dunham rampljuset om kändiskapet är så destruktivt? Hon jämför känslan av att läsa boken med en Vulture-recension av "Euphoria", där skribenten menade att serien verkar vilja straffa publiken för att den tittar.

Utöver det hon kallar lågkaloriskvaller om Adam Driver och musikproducenten Jack Antonoff menar Cavallin att läsarna inte får ut något de inte redan visste.

SvD irriteras av skvallerhysterin kring boken

Svenska Dagbladets Lykke Eder-Ekman tar ett annat grepp och riktar istället udden mot medierapporteringen om boken. Hon är upprörd över att det är skvallret, inte innehållet, som fått genomslag, och syftar bland annat på uppgifterna om att Adam Driver under inspelningen av "Girls" ska ha kastat en stol i en vägg.

– Om jag ser en till rubrik som informerar mig om att Adam Driver under inspelningen av "Girls" kastade en stol i en vägg kommer jag göra likadant, skriver Eder-Ekman.

Trots det landar hon i att boken är lika delar briljant som jobbig och att Dunham håller läsaren i ett järngrepp just genom den kombinationen.

Att tre välrenommerade svenska kulturkritiker läser samma bok och kommer fram till så olika slutsatser speglar hur polariserande Dunham fortsätter att vara, snart femton år efter att "Girls" hade premiär.