Tekniken bakom Isaks omdiskuterade mål: batteri, sensorer och 3D-modeller

Hur kunde domarna veta att Isak rörde bollen?

Det är en fråga som engagerat många efter matchen. Svaret finns i bollen själv, som innehåller ett batteri och en inbyggd sensor som registrerar varje beröring i realtid.

Sensorn mäter rörelser och accelerationsförändringar med hög precision, liknande den teknik som finns i moderna mobiltelefoner. När bollen utsätts för en kontakt, hur lätt den än är, registreras förändringen omedelbart och data skickas vidare till domarsystemet.

Tekniken är inte ny inom idrotten i stort. Liknande sensorsystem används sedan länge i bland annat tennis och cricket för att avgöra om en boll nuddat en linje eller ett trä.

3D-modeller avgör vad ögat missar

Sensordata kombineras med ett system av kameror som tillsammans bygger upp detaljerade 3D-modeller av händelseförloppet. Modellerna rekonstruerar bollens exakta rörelse och kan visa en beröring som varar bråkdelar av en sekund.

Det är den kombinationen, sensordata och tredimensionell bildanalys, som gav domarna tillräckligt underlag för att godkänna målet. Ingen enskild kameravinkel hade räckt till på egen hand.

Systemet används av Fifa som en del av den utökade VAR-tekniken vid stora turneringar och syftar till att eliminera gissningar i avgörande situationer.

Tekniken är fortfarande omdiskuterad

Trots den tekniska precisionen väcker beslutet debatt. Kritiker menar att ett mål som kräver sensorer och datormodeller för att bekräftas befinner sig i en gråzon som fotbollen tidigare löst med sunt förnuft och mänsklig bedömning.

Förespråkare pekar i stället på att tekniken tar bort det godtycke som länge präglat liknande situationer och att en korrekt beröring ska ge mål oavsett om den syns eller inte.

Frågan om var gränsen går för vad tekniken ska avgöra i fotboll lär fortsätta diskuteras under resten av turneringen.