Kriget splittrar miljontals exiliranier i diasporagemenskapen

Personliga övertygelser delar gemenskapen

Bland miljontals iranier som lever utomlands, i länder som Nederländerna, Tyskland och USA, pågår nu en infekterad debatt som speglar kriget i hemlandet. Åsikterna om utländskt militärt ingripande går djupt isär, och skiljelinjerna drar ofta rakt igenom vänskapsgrupper och familjer.

Osveh Varastegan lämnade Iran 2020 och arbetar i dag som personlig tränare i Rotterdam. I veckorna före krigsutbrottet valde hon att öppet ta ställning inför sina 80 000 följare på Instagram, och skrev att hon vill se regimen falla, men inte genom utländska militära angrepp.

Reaktionerna kom omedelbart.

– Jag har förlorat vänner utan att ens argumentera med dem. Folk bröt helt enkelt kontakten eftersom de visste var jag stod, säger hon.

Hennes inkorg fylldes av arga meddelanden med anklagelser om att hon spelar regimen i händerna. Samtidigt valde en del exiliranska kunder att sluta anlita henne, medan andra hörde av sig med stöd.

Djupt rotade åsikter byggda på personliga erfarenheter

Splittringen handlar inte enbart om politisk ideologi, utan bygger i hög grad på individuella upplevelser från livet i Iran. De som flydde regimens förtryck på nära håll bär med sig erfarenheter som formar deras syn på hur förändring ska komma till stånd.

Rädslan för att ta ställning är ett återkommande tema i diasporagemenskapen. Iranskfödda akademiker i länder som Tyskland vittnar om att folk undviker att öppet uttrycka sin ståndpunkt, av rädsla för att bli utpekade eller isolerade av landsmän.

Debatten är inte ny, men kriget har skärpt tonläget markant. Tidigare handlade diskussionerna om hur man bäst stödde protesterna som svepte över Iran 2022. Nu rör den grundläggande frågan om militärt våld kan, eller bör, vara vägen till regimskifte, och svaren skiljer sig radikalt åt.

Varastagans historia illustrerar hur personliga relationer och yrkesliv drabbas när politiken tränger in i vardagen. Det som började som ett Instagram-inlägg förvandlades till en prövning av vänskaper och affärsrelationer som hon inte förutsett.

Hur lång tid det tar innan de sår som kriget öppnat inom diasporagemenskapen läker, återstår att se. Klart är att konflikten i Iran inte bara utkämpas med vapen, utan också i diskussioner och tysta avbrutna kontakter bland de miljontals iranier som lever sina liv långt från fronten.