Foto: AI-genererad illustration
Therese Bohmans roman ”Kapitalet” har startat en debatt på kultursidorna om hur influerare skildras i skönlitteraturen. Sandra Beijer kritiserar i Dagens Nyheter vad hon ser som ensidiga porträtt, medan flera kritiker har svarat.
Vad kritiserar Sandra Beijer?
Beijer, som är författare och bloggare, menar att samtidslitteraturen har svårt att föreställa sig en influerare som vill vara det hon är. I en text i Dagens Nyheter skriver hon att tanken på att influerare arbetar hårt och konsekvent verkar vara ogripbar för många författare.
Hon pekar på flera romaner där influeraren framställs som uttråkad av sitt yrke. Hon nämner Ann Edlidens ”Dör för dig”, Caro Claire Burkes ”Yesteryear” och Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna”. I ”Kapitalet” klagar influeraren Alice över hur jobbigt det är att blogga.
Beijer riktar också kritik mot litteraturkritikern Rasmus Landström, som i sin recension kallade influeraryrket ”jordens minst intressanta yrke”.
– Det är svårt att inte läsa in ett visst slentrianmässigt kvinnoförakt här, skriver Beijer.
Hur svarar kritikerna?
Landström svarar i Aftonbladet att det inte är kvinnoförakt att kritisera influerare. Han anser att fler borde vara ointresserade av dem och ifrågasätter påståendet att influerare ”arbetar hårt”. Han håller med Beijer om att Schunnessons och Bohmans romaner ger likartade porträtt av influerare, men tycker att hon drar slutsatserna för långt.
I Expressen kallar frilansskribenten och kritikern Esther Arndtzén invändningarna från Beijer och Elsa Billgren för ”bisarra”. Hon skriver att Bohman har arbetat som författare gör, genom att hämta inspiration från olika håll och skapa fiktion.
– Skulle representanter från alla yrkesgrupper skriva långa texter i tidningen om huruvida de känner sig korrekt skildrade i fiktionen hade vi haft ett problem, skriver Arndtzén.
Alla har fel, menar Svenska Dagbladet
Även Svenska Dagbladets Essy Klingberg deltar i debatten under rubriken ”Alla har fel i influencerdebatten”. Hon menar att konflikten i romanen är schablonartad, men att dynamiken under ytan är mer nyanserad än vad båda lägren gör gällande.
Klingberg lyfter fram berättarperspektivet. Romanen är skriven i jagform genom förskolepedagogen Emma, och enligt Klingberg finns det anledning att ifrågasätta hennes omdöme om Alice. Hon ställer frågan om Alice verkligen är så tom och trasig som Emma ser henne, eller om det handlar om en projektion.
Klingberg invänder också mot Landströms beskrivning av boken som ett hatbrev till den reinfeldska medelklassen.
Artikeln är skriven med hjälp av AI. Läs mer i vår AI-policy.
