Oasis-dokumentären hyllas av kritikerna, försoningen tar störst plats

Förväntningarna inför dokumentären var höga, och många trodde sig få se en film kantad av konflikt och gammalt groll. Resultatet blev det raka motsatlet.

Inte det hat tittarna väntade sig

Björn Olsson på Kulturnytt gick in med inställningen att dokumentären skulle bjuda på en sårig historia med mycket hat och slagsmål, men beskriver hur filmen levererade det rakt motsatta. SvD:s Anders Lokko delar den bilden och kallar dokumentären "en varm och gråtmilt sentimental film om klass, kärlek och åldrande".

Per Magnusson på Aftonbladet noterar att filmen på ytan påminner om en reklamfilm inför en kommande turné, men lyfter fram att de två syskonen som alltid förblir genuint intressanta att följa.

– Vad som verkligen stannar kvar är skildrandet av åldrande och försoning, skriver han.

Fritt från experter och musikhistoriska utläggningar

Caroline Hainer på GP lyfter fram en kvalitet som många musikdokumentärer saknar. Hon gillade att filmen är fri från experter och tyckare vars uppgift är att understryka Oasis plats i musikhistorien.

– Fansens tårar gör det åt oss, skriver Hainer.

Det är ett grepp som tycks ha fungerat väl. Dokumentären låter brödernas historia tala för sig själv, utan att omges av akademiska röster eller nostalgiska tillbakablickar från branschfolk.

Snittbetyget för filmen baseras på fem av sju recensioner, eftersom samtliga kritiker inte sätter formella betyg. Oasis splittrades 2009 efter ett bråk backstage på festivalen Rock en Seine i Paris, och återföreningen har sedan dess väckt stort intresse världen över.