KRÖNIKA: Den nya svenska drömmen är att slippa bry sig

Det finns ett nytt statusspråk i Sverige. Det talas i öppna kontorslandskap och på middagssällskap, i poddar om personlig utveckling och i Instagram-captions med solnedgångar. Det låter ungefär så här: “Jag följer inte nyheterna längre. Det är för mitt eget välmående.”

Säg det på rätt sätt – med lagom mycket självinsikt i rösten – och du får beundransvärda nickar runt bordet.

Vi har rest en lång väg. För tjugo år sedan var den svenska drömmen att ha något: huset, karriären, pensionssparandet som puttrade på i rätt fonder. Sedan kom prestation­shysterin, och drömmen blev att göra något – gärna synligt, gärna skalbart, gärna med ett TED-talk som slutstation. Men nu har vi tagit nästa steg. Nu är drömmen att slippa.

Slippa stressen. Slippa kraven. Slippa, framför allt, att känna att omvärlden angår en.

Quiet quitting som livsfilosofi

Det började som ett arbetsplatsfenomen. “Quiet quitting” – att göra precis vad jobbet kräver, varken mer eller mindre – presenterades som ett rimligt svar på en arbetsmarknad som länge krävt mer än den gav tillbaka. Det var en reaktion, och som reaktion var den begriplig.

Men någonting hände på vägen. Det som var en gräns blev en identitet. Work-life balance slutade vara ett praktiskt arrangemang och blev ett moraliskt ställningstagande. Att sätta gränser är numera inte bara accepterat – det är dygdigt. Den som inte sätter gränser är naiv, kanske till och med medbrottsling i sitt eget utnyttjande.

Minimalism följde tätt efter i samma anda. Ut med prylarna, ut med åtagandena, ut med allt som dränerar energi. Och energioptimering har blivit vår tids stora hobbyverksamhet: sömnappar, kylbad, magnesiumtillskott, dopamindetox. Vi mäter vår återhämtning med klockor på handleden och poängsätter vår vila som om den vore ett olympiskt grenar.

Det finns inget fel med någonting av detta, var för sig. Sömn är viktig. Återhämtning är viktig. Att inte låta jobbet äta upp hela livet är inte bara acceptabelt utan nödvändigt.

Men något skaver ändå.

Den bekväma uppgivenheten

För det finns en skillnad mellan att skydda sin energi och att använda “energi” som universalursäkt för att aldrig behöva engagera sig i något som är svårt. Och den gränsen håller på att lösas upp.

Att inte följa nyheterna är inte längre bara ett personligt val – det presenteras som visdom. Som om den som fortfarande läser morgontidningen och känner sig oroad är ett offer för systemet, medan den som stängt av notiserna och valt sitt indre lugn framför världens kaos har förstått något de andra ännu inte begripit.

Det är en förförisk idé. Och den är farlig.

Demokrati är nämligen inte ett självgående system. Det kräver medborgare som orkar bry sig, som följer vad som händer, som engagerar sig trots att engagemang ibland är obehagligt och energikrävande. Det kräver folk som ställer upp på föräldramöten, röstar i lokala val, skriver insändare, sitter i styrelser och nämnder – inte för att det är roligt, utan för att någon måste.

När medelklassen checkar ut mentalt – och det är medelklassen vi talar om, de med tid och resurser att ägna åt sin välmående-optimering – lämnas dessa utrymmen åt andra. Ibland åt dem som brinner för något gott. Alltför ofta åt dem som brinner för sina egna intressen.

Vad vi kallar sund självbevarelsedrift

Det är lätt att avfärda detta som ett generationsfenomen, som kverulantens klagan över att ungdomen inte är vad den en gång var. Men det är inte vad det handlar om. Trötthet på nyhetsflödet är rationell – nyhetsmediernas format belönar det alarmerande och katastrofala. Utbrändhetsproblemtiken är verklig. Behovet av återhämtning är legitimt.

Problemet är när vi tar dessa legitima behov och bygger en hel världsbild av dem. När vi låter “jag orkar inte” bli “det spelar ingen roll”. När vi omvandlar utmattning till princip och individuell retreat till kollektiv avtackning.

För det är en viktig distinktion: sund självbevarelsedrift innebär att ladda om för att sedan återvända. Det vi ser mer av är något annat – en permanent permission att inte återvända alls. En kulturell absolution för likgiltigheten.

Det farligaste är inte vreden

I debatten om vad som hotar demokratin fokuserar vi gärna på de högljudda: extremisterna, konspirationsanhängarna, de som är för arga och för engagerade i fel saker. De är oroande, absolut. Men deras motsats är minst lika farlig.

Det farligaste för ett samhälle är inte ilska. Ilska kan kanaliseras, bemötas, förändras. Ilska signalerar åtminstone att något upplevs som orättvist, att något fortfarande spelar roll.

Likgiltigheten är tystare. Den kräver ingenting. Den lämnar inga spår och ger ingen motstånd. Den är den perfekta grogrunden för att saker och ting sakta men säkert förändras på sätt som ingen med säkerhet kan säga att de ville – för ingen orkade hålla koll.

Den nya svenska drömmen är att slippa bry sig. Det är en förståelig dröm. Men det är ett privilegium vi inte riktigt har råd med – vare sig individuellt eller som samhälle.

Notan för avkopplingen betalas alltid av någon annan, och alltid lite senare.