KRÖNIKA: Vi älskar teknik – så länge den inte förändrar något

Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder. Det vet vi för att vi säger det hela tiden.

Vi har BankID. Vi har Swish. Vi har en offentlig sektor som med stolthet presenterar digitala strategier i tjocka PowerPoint-presentationer med ord som innovation, transformation och framtidssäkrat. Vi är bäst. Eller rättare sagt: vi var bäst. Och det är lite av problemet.

För någonstans längs vägen förväxlade vi infrastruktur med förändring.

Ta BankID – vår modernaste nationella religion. Det är smidigt, det är säkert, och det är obligatoriskt för i princip allt som rör sig i det svenska samhället. Vill du betala en räkning, boka en läkartid, signera ett avtal eller logga in hos Försäkringskassan? BankID. Alltid BankID.

Men fråga dig: vad händer om du inte har ett BankID? Om du är äldre, nyanländ, har en kognitiv funktionsnedsättning, eller saknar ett svenskt personnummer i rätt format?

Jo, du faller utanför. Tyst och stilla.

Det digitala utanförskapet är vår tids mest välkamouflerade ojämlikhet – och det är nästan tabu att prata om, för det stör självbilden. Vi är ju det digitaliserade landet. Att erkänna att systemet exkluderar är att erkänna att vi prioriterade effektivitet framför tillgänglighet. Och det passar inte i presentationen.

Jag har sett det på nära håll – hur besluten fattas, eller snarare: hur länge de inte fattas.

Tekniken rör sig i månader. Organisationer rör sig i mandatperioder. Det är inte metafor, det är matematik. Medan ett team på tio personer kan bygga och driftsätta ett fungerande AI-system på några veckor, kan en offentlig upphandling för “innovativa lösningar” ta arton månader – och sedan landa i samma leverantör som alltid, för att de var de enda som förstod hur man fyller i formulären rätt.

Upphandlingssystemet är ett konstverk av institutionaliserat bakåtsträvande. Det kräver innovation i kravspecifikationen. Det premierar beprövad metodik i utvärderingen. Resultatet är en paradox ingen verkar vilja lösa: vi vill ha framtiden, men bara om den ser exakt ut som det förflutna, fast med en app.

Och politikerna. Käre vän.

Jag har ingenting emot att man inte förstår skillnaden mellan en språkmodell och ett API. Det är tekniskt och det tar tid att lära sig. Men det är problematiskt att fatta beslut om AI-strategier, skolans digitalisering och automatisering i välfärden utan att ha den grundläggande läsförmågan för ämnet. Det är som att utforma trafiklagstiftning utan att förstå hur en motor fungerar.

Ändå debatteras AI i riksdagen mest som ett etikproblem – vilket det delvis är – och nästan aldrig som ett kompetens- och resursproblem. Var ska lärarna lära sig? Vem utbildar handläggarna? Hur rekryterar kommunerna folk som kan bygga systemen internt, istället för att köpa färdiga lösningar av konsultbolag som tar mer betalt ju mer förvirrade beställarna är?

De frågorna ger inga bra klipp på Agenda.

Det finns en djup, strukturell ovilja i det svenska systemet att låta teknik göra det teknik faktiskt kan: förändra arbetsflöden, ersätta moment, utmana hierarkier.

Digitala vårdmöten är ett utmärkt exempel. Under pandemin skalade vi upp dem blixtsnabbt. Det fungerade. Patienterna var nöjda, belastningen på fysiska mottagningar minskade, och logistiken för patienter i glesbygd förbättrades dramatiskt.

Sedan var pandemin över – och långsamt, metodiskt, började man dra tillbaka.

Inte för att det inte fungerade. Utan för att det förändrade maktbalansen. För att läkarens kontroll över mötet såg annorlunda ut. För att journalsystemet inte var anpassat. För att ingen riktigt bestämt vem som äger frågan. Det är enklare att gå tillbaka till det gamla än att lösa de friktionerna.

Vi älskar teknik i Sverige. På riktigt. Vi är tidiga användare, vi betalar för prylarna, vi läser recensionerna, vi har fiber i glesbygden och elbilarna i garaget.

Men teknik som ett konsumtionsobjekt är en sak. Teknik som ett förändringsverktyg – något som omfördelar makt, utmanar processer, gör vissa roller överflödiga och kräver att vi lär om – det är något helt annat.

Det möter vi med utredningar. Med remissvar. Med “vi behöver en strategi för strategin”. Med ett slags institutionell immunrespons vars enda syfte är att bromsa utan att verka bromsande.

Sverige är inte unikt i det här. Men vi är unika i att vi är så övertygade om att vi inte har problemet.

Det är klyftan – inte mellan digitalt och analogt, utan mellan självbild och verklighet – som är den egentliga bromsklossen. Så länge vi rankar oss högt i EU:s digitaliseringsindex och kallar det bevis på framgång, slipper vi ställa de obekväma frågorna.

Som: varför tar det längre tid att digitalisera ett intyg i offentlig sektor än att bygga hela systemet det ska integreras med?

Som: varför är “vi har alltid gjort så” ett accepterat svar i en upphandling som efterfrågar innovation?

Som: vad kostar det egentligen att vara ett land som älskar teknik – men fruktar konsekvenserna av att använda den?

Vi är bra på digitalisering. Det stämmer.

Vi är sämre på det som kommer efter: att faktiskt låta det förändra något.