Natomötet i Ankara: mer än försvarsbudgetar avgörs nästa vecka

Natos ledare samlas till toppmöte i Ankara nästa vecka med en agenda som sträcker sig långt bortom försvarsutgifter, enligt en analys publicerad av Chicago Council on Global Affairs.

USA:s frustration sätter tonen

Stämningen inför mötet är ansträngd, framför allt på grund av amerikanskt missnöje med att allierade inte deltog i kriget mot Iran. Liana Fix, forskare vid tankesmedjan Council on Foreign Relations, skriver att Pentagon använt detta missnöje som hävstång för att driva igenom nedskärningar av de amerikanska resurser som är knutna till Nato.

– Pentagon har använt detta missnöje för att driva planer på en ytterligare minskning av de amerikanska styrkor och militära resurser som är knutna till Nato, skriver Fix i analysen.

Konkreta åtgärder är redan beslutade. USA har meddelat att 5 000 soldater dras tillbaka från Tyskland, och en planerad utplacering av långräckviddiga vapensystem har ställts in.

Tre kriser på en gång

Bakgrunden är bredare än ett enskilt missnöje. Experterna i analysen pekar på att tre parallella händelser samtidigt sätter press på alliansen: Rysslands fortsatta krig i Ukraina, konsekvenserna av USA:s och Israels krig mot Iran, samt Donald Trumps hot om att annektera Grönland. Sammantaget har dessa åter väckt frågor om hur djupt Washington egentligen är engagerat i alliansen.

Det är i det ljuset som femprocentsmålet, som Nato enades om för ett år sedan, riskerar att hamna i skymundan. Målet innebär att medlemsländerna ska höja försvarsutgifterna till fem procent av BNP senast 2035.

Europa tvingas planera på egen hand

Fix argumenterar för att Europa inte längre kan förlita sig på samma nivå av amerikanskt stöd som tidigare, och att kontinenten därför måste accelerera sin egen försvarsplanering.

Det handlar enligt henne om att bygga upp militära förmågor anpassade för ett europeiskt sätt att föra krig, utformat för att avskräcka Ryssland snarare än att efterlikna USA:s militära doktrin.

Toppmötet i Ankara äger rum mot bakgrund av dessa spänningar, och hur Nato hanterar klyftan mellan europeiska och amerikanska förväntningar väntas bli den verkliga skiljelinjen, snarare än procentsatser i försvarsbudgetar.