Tony Blairs 5 700-ords kritik mot Labour skapar irritation inom partiet

Kritiken utformad för att väcka maximal irritation

Reaktionerna på Blairs essä är blandade, men analytiker är eniga om att texten knappast välkomnas varmt inom partiet. Politikreportern Peter Walker skriver i The Guardian att essän verkar ha utformats för att vålla Labour maximal irritation.

– För vissa i regeringen kommer skarp kritik från Labours mest framgångsrika ledare att svida, även om de anser att hans uppmaning till en förflyttning mot den "radikala centern" är någonstans mellan vag och meningslös, skriver Walker.

Blair ledde Labour till tre valsegrar i rad och satt som premiärminister mellan 1997 och 2007, vilket gör honom till partiets mest valframgångsrika ledare i modern tid. Det gör kritiken svår att avfärda, men lika svår att ta till sig.

Ingen uppenbar kandidat att föra Blairs idéer vidare

John Rentoul, kommentator på The Independent, sympatiserar med Blairs analys men pekar på ett grundläggande problem. Idéerna saknar en bärare.

– Kanske har han tajmat sitt ingripande, i stiltjen under Labours stormande ledarskap, i hopp om att någon annan kommer att kliva fram och ta tillfället i akt med samma djärvhet som en ung Tony Blair, skriver Rentoul.

Rentoul bedömer att Blair har rätt, eller åtminstone mer rätt än någon annan röst i brittisk politik just nu. Men han konstaterar att det inte finns några uppenbara kandidater som kan omsätta Blairs vision i praktisk politik.

Frågan om vem som i så fall skulle axla den rollen lämnas obesvarad, och det är just det tomrummet som gör Blairs inlägg svårt att hantera för det nuvarande Labourledarskapet.