Kokain fick laxar i Vättern att simma dubbelt så långt

Laxarna fick kapslar med kokain i Vättern

Studien är den första i sitt slag där kokainexponering testats på vilda fiskar i fri miljö. Forskarna utrustade unga atlantlaxar i Vättern med sändare och kapslar som långsamt frisatte antingen kokain eller nedbrytningsprodukten bensoylekgonin, i halter som motsvarar vad fiskar kan utsättas för i förorenade vatten.

Störst beteendepåverkan kom från bensoylekgonin. Fiskarna som fick denna nedbrytningsprodukt blev märkbart djärvare och rörde sig betydligt längre sträckor än kontrollgruppen.

– De simmade nästan två gånger så långt och spred sig också längre i sjön. Fiskarna i kontrollgruppen rörde sig ungefär 20 kilometer från där de släppts ut, medan de här bara fortsatte att röra sig bort och var till slut ungefär tolv kilometer från kontrollgruppen, berättar Jack Brand, försteförfattare och miljötoxikolog vid SLU.

Nedbrytningsprodukter förbises i miljöbedömningar

Fyndet lyfter fram en lucka i hur myndigheter bedömer kemiska risker i vattenmiljöer. Vanligtvis fokuserar miljö- och riskbedömningar på själva moderföroreningarna, inte på vad de bryts ned till.

– En av slutsatserna är att de här ämnena påverkar fiskarnas beteende i naturen. Det tyder på att man missar en potentiell miljöbelastning de utsätts för, säger Jack Brand.

Vad de förändrade rörelsemönstren får för långsiktiga konsekvenser är ännu oklart, men forskarna betonar att alla onaturliga beteendeförändringar riskerar att störa ekosystemet. Även små avvikelser kan påverka hur laxarna söker föda och undviker rovdjur.

Narkotikaföroreningar i sjöar och vattendrag är ett växande globalt miljöproblem, och studien genomfördes mot bakgrund av en alarmerande ökning av kokain i europeiska vattendrag under senare år.

Ingen hälsorisk för konsumenter

Jack Brand understryker att resultaten inte innebär någon risk för människor som äter fisk. Koncentrationerna i vattnet är mycket låga, och de fiskar som ingick i studien är unga och långt ifrån fångstbar storlek.

– Koncentrationerna är väldigt små, och de finns redan i naturen. När laxarna är stora nog att äta har ämnena försvunnit för länge sedan, säger han.

Forskargruppen efterlyser nu förbättrad vattenrening och bättre teknik för att övervaka och reducera läkemedels- och narkotikarester i vattenmiljöer.

– Jag tror att det är väldigt viktigt att förmedla detta till dem som arbetar med vattenreglering och avloppshantering och visa att de här halterna av kemikalier kan påverka fiskarnas beteende i naturen, säger Jack Brand.