Robyns nya skiva splittrar kritikerna: "Manipulativ bekännelse" eller historisk popinsats?

En artist som omdefinierade svensk popmusik

Aftonbladets Kristoffer Andersson placerar "Sexistential" i ett större historiskt sammanhang. Enligt honom var det Robyns brott med BMG 2005, och lanseringen av det egna bolaget Konichiwa Records, som lade grunden för en av svensk musikhistoriens mest underskattade förvandlingar.

– Med sig själv och sin karriär som insats investerade hon allt hon ägde i tron på att Sverige inte alls var ett raggarland draperat i rockmusik och heteronormer, skriver Andersson i Aftonbladet.

Han lyfter Body Talk-trilogin från 2010 och Kleerup-samarbetet "With Every Heartbeat" som de inspelningar som slutgiltigt bröt med 1900-talets svenska popkanon. När P3 nyligen rankade de 300 bästa svenska låtarna hamnade "Dancing On My Own" på första plats, ett val Andersson beskriver som "popteoretiskt felaktigt" men symboliskt helt korrekt, eftersom låten representerar ögonblicket då svensk musik på allvar blev internationell.

Att Robyn nu, 46 år gammal, gör en skiva om IVF och moderskap ser Andersson inte som ett missteg utan som ett logiskt steg.

– Det vore på många sätt säkrare för Robyn att börja göra smakfull ambient med inslag av samtida jazz. Då skulle hon, som det heter, "åldras med värdighet", skriver han.

Expressens kritiker ser ett långt 2010-tal

Expressens Victor Malm delar inte den bilden. För honom är "Sexistential" symptomatisk för ett kulturklimat han beskriver som 2010-talets uppriktighetsrörelse, samma era som gav oss tv-serien "Girls", Gotyes "Somebody That I Used to Know" och Hanya Yanagiharas roman "Ett litet liv".

Malm kopplar skivan till ett mönster där konstnärlig trovärdighet mättes i graden av känslomässig exponering, och menar att ironin dog ut som livshållning under det decenniet.

– "Sexistential" är svår att fördra just för att den försöker låta cool, lite så där lekfullt ironisk, när den i själva verket är en manipulativ bekännelse som vill få lyssnarna att tycka att det är starkt att Robyn skaffade barn på egen hand, skriver Malm i Expressen.

Han refererar till den amerikanske författaren David Foster Wallace, som redan i början av 1990-talet förutsåg en motrörelse mot ironins kulturella dominans, en rörelse av sentimentala och melodramatiska konstnärer med fokus på äkta känslor och moraliska övertygelser. Malm menar att "Sexistential" är ett sent eko av just den rörelsen.

Debatten kring skivan speglar en bredare diskussion om vad autenticitet i popmusik egentligen innebär, och huruvida öppenhet om personliga erfarenheter är konstnärligt mod eller en inövad formel för att vinna sympati. Att "Sexistential" väcker den frågan är möjligen det tydligaste tecknet på att Robyn fortfarande rör sig i kulturens centrum.